Ida Johansson!

"Tomrumskärlek"

Jag har mer att ge än kärlek att fylla tomrum med.
Jag existerar inte för att fylla utrymmet som du inte kan fylla själv.
Jag kommer inte att skära av bitar av mig själv för att skräddarsy ihop dig,
jag kommer inte att gräva hål i mig själv för att göra dig hel igen.

Om du söker mig för att ditt liv är glanslöst och jag ser spännande ut,
leta någon annanstans.
Om du söker mig för att du inte kan skriva poesi och jag känns som en oskriven dikt,
leta någon annanstans.
Om du söker mig för att du känner dig obetydlig och jag ser ut som någon som kan duscha dig i ständigt beröm,
leta någon annanstans.

Idag är jag hel och jag kommer inte acceptera "tomrumskärlek".
Jag kommer inte ge, och ge, och ge för att inte få något mer tillbaka än ett par slarviga tack och ett fräckt hejdå.
Jag är inte här för att underhålla dig när du är uttråkad.
Jag är inte den fula gamla tröjan som ligger längst in i din garderob som endast blir vald när det inte finns något annat att välja.
Jag är inte din 5 minuters cigarettpaus,
du kan inte tända mig när du än känner för det och sedan släcka mig när du har tröttnat.

Jag har lärt mig att kräva mer.
För jag är inte bara kärlek att fylla tomrum med.
Jag är komplett, jäkla överväldigande, sammanflätad kärlek.

Sommarnatten av ungdomen

Den sista kvällen som unga. I all evig tid framöver, efter denna kväll, kommer vi aldrig att få känna oss unga längre. 17 oskyldiga år sätts på prov och kastas in i en värld av skyldigheter. Från den där kvällen och framåt börjar livet att trappas ner. 
När vi satt i baksätet i din kompis alldeles för gamla bil med huvudena bakåt, tittandes ut på sommarnattshimlen genom bakrutan och sjöng lungorna svaga till låtar av Kings Of Leon och The Killers. Visste vi det egentligen omedvetet redan då. Med gråten av sorgblandad lycka i ögonen sa vi det till varandra; att vi är unga nu och livet är nu. Men ändå visste vi inte att det var höjdpunkten av våra liv. Där och då dokumenterades det. En kall försommarkväll i Stallarholmen var slutet. Sista sommarlovet, sista minnet från barndomen och sista tiden innan allt som kallas för livet börjar. En början på resten av livet och ett slut på det vi alltid kommer att hålla kärt.
Tack för min barndom och glöm inte: förevigt unga, förevigt vi

Jag springer ifrån dig

Hej igen min vän. Mycket har hänt sedan jag skrev till dig senast. Det sista jag bad dig om i mitt senaste brev var:  "Jag ber dig, att snälla, ta det lugnt med mig". Jag måste ha gjort dig mycket upprörd för vad du ställde till med i mitt liv efter det. Som att jag matade dig rejält för att göra dig starkare med varje ord jag skrev. Livet på utsidan av väggarna där inne gick långt vidare utan mig, medan jag stod helt stillastående där inte ens jag rörde mig. Nu måste jag komma ikapp.

Men denna gång du, denna gång gör jag någonting annorlunda. Jag ber inte om något längre. Jag frågar inte om lov. Jag är mitt liv och jag drar i trådarna. Nu är det din tur att förlora allt du har, mig. Under den period som gått efter jag skrev senaste gången har jag varit inlagd, vilket du nu tror har försvagat mig. Men egentligen gav du mig den bästa pausen för att inse fyra saker. Fyra sätt som kan få mig att övervinna dig varje dag.

1. Under lång tid nu har du orsakat mig en orkeslöshet som gjort att mycket i livet har blivit omöjligt. Att vakna, att äta eller att ens röra sig 1 meter ifrån sängen. Att läsa en sida ur en bok utan att bokstäverna ändrar form och blir omöjliga att läsa, att vara omkring vänner utan att känna hur du bara vill därifrån eller att kunna promenera endast till affären utan att kroppen och psyket slår av. Men nu, när dagen är svart som natten så ser jag ljuset i andra. När orden inte går att tyda, ber jag någon att läsa. 

Jag vaknar, jag äter, jag tränar, jag fyller öronen med musik att dansa till. Tillsammans med andra. Ingen har sagt att man måste klara sig själv. 

2. Du stal mitt självförtroende. Du fick mig att avsky mig själv. I smyg satte du på mig glasögon i filter som förvrängde hur jag såg mig själv och hur jag såg på världen. Nu varje morgon när jag kliver upp och kollar mig i spegeln ser jag mig själv som hur jag egentligen är. Jag säger hur mycket jag älskar mig själv, hur vacker jag är, hur stark jag är, även om jag vissa dagar inte helt tror på det. För att mina positiva bekräftelser är starkare än ditt hat. 

3. Du fick mig att känna mig tom och ensam. Du fick mig att känna att jag inte hörde hemma på denna planet; att mina vänner, familj och världen klarar sig bättre utan mig. Du fick mig att ifrågasätta värdet av min egen existens men nu tar jag alla de tankarna som du obevekligt försökt att infektera mitt sinne med och häller dem ner i mitt skrivande. Ord som jag nu delar offentligt, transformerar förtvivlan och isolationen som du skapade till hopp och tröst till andra själar som du försöker tortera dagligen. 

4. Slutligen min skam. Åh, den skammen du orsakat mig. Under för lång tid har jag levt i skammen av min skick, oroad över vad folk tänkte om de visste, oroad över att de skulle döma mig och använda min psykiska ohälsa emot mig. Jag ljög om att gå till kuratorer och psykologer och läkare, skamsen över stämplarna som du skapade, men inte längre. Nu ställer jag mig upp och ropar till alla er att jag har ingen j vla skam över vad du gjort mot mig. Ett offer ska aldrig skämmas. Du stigmatiserar mig inte längre.

Du kommer förmodligen alltid vara en del av mitt liv. Jag kan ge dig det. Men du kommer aldrig definiera mig. Du gör mig inte till den jag är. Jag kommer ha bra och dåliga dagar men det är okej, för oavsett vad så kommer jag vakna upp varje dag och värdesätta skönheten i livet som du skymt från min vy under så lång tid. Jag kommer sola mig i uppskattningen av min existens som du en gång stal från mig. Jag är tacksam för allt som livet har gett mig, det bra och det dåliga - inklusive dig. För utan den tortyr du utsatt mig för skulle jag aldrig haft denna djupa tacksamhet för allting livet gett mig. Du försökte att ha ihjäl mig men genom att göra det gjorde mig starkare. Du startade krig med fel person. Min vän depression, du förlorar, och för resten av dagarna jag har kvar på denna planet kommer jag fortsätta att övervinna dig simply genom att leva och suga åt mig allt som livet har att erbjuda med glädje, lycka och en djup förståelse för livet.

Jag ska sparka och springa ifrån dig, ta mig om du kan. 

Förstå

Det finns inget logiskt i det, hur förklarar man det? Hur kan man kapitulera från sitt eget liv, bli raderad. Man finns där, överallt. Hos alla andra och i varenda bild. Men man finns inte här

Jag har alltid velat att allting ska vara logiskt, att inte veta utan att bara förklara något i teorier är det värsta som finns. Dock vet vi väl egentligen ingenting, det finns de som tror sig veta och bevisar. Men vad får oss att tro att vi kan bevisa någonting alls här? Det vi inte vet finns inte, alltså finns ingenting. 
Jag älskar ändå vetenskap, stjärnor och naturen. Jag hade en bok när jag var mindre som handlade om rymden där jag läste och fascinerades av ljusår, planeter och stjärnorna, som alltid i mitt huvud varit gula och spetsiga men i boken var brinnande klot. Men sedan började jag istället älska människor utan att veta att människor inte alls är som vetenskapen och naturen. Våra känslor är i andra hand, vår kärlek är konstruerad och våra föreställningar är färgade. Det har blivit svårt att älska utan att någonsin göra sig illa. 

Det är första gången jag skriver denna typ av brev, jag vet inte om jag någonsin skrivit ett brev egentligen. Min första gång som blir en sista gång. Förlåt om jag inte lyckas med att göra mig förstådd.

Mitt sinne är ständigt vridet och instängt nu för tiden. Det kan ha kommit till en punkt där det är en evig väntan, en väntan på något som trappas ner, som tar slut. Det är som att ha ett utgångsdatum som man känner på sig går ut inom kort men man vet inte det exakta datumet. Jag väntar, tills det knäpper till. Livet är inget liv om man lever för att bara andas, stryp mig gärna då. Jag hade velat leva helhjärtat. '

Om man letar efter logiska förklaringar och något att tro på så kan man väl svara att det är på grund av bristen på signalsubstanser i hjärnan, t.ex. noradrenalin och serotonin. Men bristen på substanser i hjärnan får inte en människa att avsluta sitt liv, det finns ingen logisk förklaring i det. Oavsett vad psykologerna, filosoferna, läkarna eller vetenskapsmännen säger angående det. Vad finns det för logisk förklaring till att livet känns som att ha börjat i fel sport? Alla andra gör mål och framsteg, medan jag fortfarande försöker sparka bollen utan att göra en tåpaj. Fotboll är bara inte för alla, jag har inget bollsinne. Förstår ni?

Jag kanske har fel, hela tiden, i att förstå världen. I att förstå kärlek, smärta, liv och död. Det fanns ingen brådska. Men jag rusar alltid. Desperat efter att starta livet. Hela tiden, för vissa människor, för dem var livet sig självt en förbannelse. 
Jag är inte sårad just nu, jag har inte ont, jag är inte ledsen. Jag är bara tom. Likgiltig gentemot mig själv. Det är patetiskt. Och det är därför jag gör det här.

Ni kan få se mig som att jag är feg. Och självisk, eller dum nu. Jag är inte besvärad över vad jag blir kallad, har aldrig blivit det. Bli arga, men tro mig, jag vill inte göra någon annan illa. Mitt psyke klarar bara inte av att försöka klara mig för andras skull längre, Vissa förstår inte, men det är okej. Ni måste inte förstå, knappt jag gör det. Leta inte efter en förklaring i något som inte finns, det finns ingen förklaring. Som jag sa, det vi inte vet finns inte. Därför kan vi vara här en sekund och andra inte, så ömtåligt är det. Vi lever på en tråd, håll balansen. 

Jag vill skriva något bra nu, men vad jag än skulle skriva så skulle det inte räcka till. Det enda jag kan säga är: förståhttps://themighty.com/2016/06/bath-metaphor-what-depression-feels-like/

 

Min närmaste vän men värsta fiende

Hej du, min närmaste vän men värsta fiende. Du är motsatsen till den man vill vara med dag ut och dag in. Du har försvunnit vid varje framgång i mitt liv och kommer tillbaka vid motgångar eller när du endast vill ställa till det för mig. Hur många gånger och hur mycket jag än försökt att klippa bort dig ur mitt liv så kämpar du emot. I över 3,5 år har du antingen dragit ned mig på djupet eller bara suttit i bakgrunden och väntat på nästa tillfälle att göra det. Men jag vet inte vem jag skulle vara utan dig. Sedan jag träffade dig har jag förändrats, förlorat den person jag en gång var. Men jag har blivit säkrare på ett vis, blivit mer självständig. Jag har dig att tacka för det och nu har jag endast dig. Du är min enda vän, för att du har skjutit bort varenda person jag någonsin kommit nära. Dödat alla drömmar jag haft och gjort mig genomskinlig. Det jag är nu är ett skal av rester från allting jag varit och alla känslor jag haft. Jag har blivit som en sjukdom som smittar varenda person jag berör.

Jag har gjort allt för dig, vad du än bett mig om. Jag har grävt min egen grav, tagit varje slag och kula för dig. För du vill bara ha mig för dig själv, det är du och jag till döden. 
Det finns så många gånger som du har fått mig att tro att jag är galen, fallit sönder bit för bit av alla tankar som du har planterat i mitt huvud. Sedan kom diagnosen officiellt, efter försöket, blev allting klart. Den ångest jag hade upplevt under så lång tid made perfect sense. Jag kände både lättnad och ännu mer börda än jag hade innan. 

Vi alla har upp och nedgångar och det finns dagar då du låtit mig andas fritt. Dock kommer de dagarna för alltid vara färre än de då du önskar att kväva mig., har jag lärt mig under åren. Jag klandrar dig inte, såklart. Du kom till mig av en anledning. Men vad som verkligen gör mig arg är att varje gång jag tror att jag börjar ta mig samman och faktiskt kan känna lyckan så poppar du upp från ingenstans och fuckar upp allting igen. När du gör detta så är jag inte bara nere på noll igen, utan under det. Faktum är att jag står på negativa tal och försöker hålla balansen så jag åtminstone kan nå till noll, så jag sedan kan klättra mig upp till tre eller fyra och sluta känna både att världen minskar runt om mig eller att jag balanserar på kanten mellan förnuft och galenskap. 

Det dödar mig när du tar kontrollen över mig och ber mig att göra och vara den jag avskyr mest av allt. Även om jag försöker resonera mig ut ur det mörka stället du låser in mig i, så kan jag inte. Jag bara kan inte, hur mycket jag än försöker rationalisera det. Gå upp och ta mig över alla de hinder du placerar i min väg, så inser jag att du är en psykisk sjukdom, en sjukdom som jag är tvungen att ta itu med och slåss för resten av mitt liv. Men det skulle vara toppen om du gav mig en paus någon gång då och då. Du vet, släppa taget om mig för mer än bara några dagar och hitta någon annan att trakassera. 

Iallafall så har jag lärt mig nu att jag inte kan välja bort dig, efter alla försök jag gjort i livet så har du alltid hittat tillbaka till mig. "Vi är varandras akilleshälar, men vi får aldrig gå skilda vägar". Vi har den giftigaste relationen man kan ha, men du har gjort så jag bara har dig att förlita mig på. Jag är en absolut fara för mig själv, varenda ärr och skada på min kropp är bevisen för det. Efter alla försök att förneka eller dölja sanningen. 

Allt jag önskar är att du är försiktig med mig, jag vet att du inte kommer göra det även fast jag bönar och ber dig med tanke på att du alltid varit auktoriteten i vår relation. Jag ber dig att försvinna från mig, släppa taget om mig, men jag kan inte heller se det hända. Jag är fast med dig och du är fast med mig och ingen av oss kan bryta sig loss. Allt jag kan göra är att önska, min vän depression, att du anstränger dig för att ge mig mer bra dagar och mindre dåliga. Förut kunde jag åtminstone stå ut med de dåliga dagarna, men de kommer mer frekvent och är mer ohanterliga nu. Det försvinner aldrig, inte ens på uthärdliga dagar. Det är något; det är alltid något, men det visste du redan. 

Min närmaste vän men allra värsta fiende, du är den enda som vet vem jag är ut och innantill och är den som drar alla trådarna. Du förlorar mig helt om du låter det gå ett steg djupare en dag till. Jag ber dig, att snälla, ta det lugnt med mig.

friyay

Ännu en dag med inställda lektioner, såklart! Inte för att jag klagar över att få sovmorgon på en fredag, slutade även 11. Åt lite lunch i skolan och åkte sedan ner på stan och tränade på World Class i nån timme tills jag gick och fikade med Elin. Pratade om allting som man inte pratar om högt väldigt högljutt på Espresso House, men ses man inte så ofta så får det väl bli så. Man får bjuda lite på sig, typ.
Jag gick även och köpte ett mattande puder och två kräm ögonskuggor (som var hur bra som helst). Blir överentusiastisk när det gäller smink, så var redan hemma och hade testat det en timme senare. Färgerna passade super tillsammans, perfekt att "blenda" ihop. 

H&M eyecream champers & sirocco / Isadora matte beige powder

Och detta är vad jag gör på mina fredagskvällar då. Nej men väldigt ofta faktiskt. Ikväll orkade jag inte göra så mycket, med tanke på att jag jobbar imorgon och bara inte kände för det. Hade velat åka till Martin, men väldigt otagg på en timmes bussresa just nu. Så blir x antal fler sminkvideos att titta på denna fredag, ha det gött finisar!

crush

Pannkakstorsdag! Börjar jag med att skriva. Eftersom jag faktiskt äter någon sorts pannkaka varje torsdag, healthy. Ska lägga in detta inlägg i kategorin "hälsa". Okej jk, iallafall så kommer det nu låta som att jag aldrig någonsin har lektioner och det är verkligen för att jag aldrig har det längre. Två inställda lektioner i mitten av dagen idag, vilket resulterade en hål mellan 09:45 och 13:40... Men jag träffade Martin ett tag och åkte sen hem runt halv 11 istället. Kände inte att lektionen mellan 13.40-14.30 var så värd att gå på. Istället la jag mig i sängen och sökte lite fakta till min engelska-uppgift och väntar nu på att jag ska få lite mat så jag kan ta mig ut och springa tur sen. Eftersom vädret är så underbart idag ":-)"

 

mh

Somnade med kläder på igår kväll under täcket, vaknade halv 11 och somna om för att sedan vakna av mig själv igen ca 05 imorse.. När jag egentligen går upp 07, lagom trött nu. Känns heller inte som jag gjort något idag, haft fyra lektioner, åkt skridskor på en, lekt charader, kollat sista minuten resor och sedan varit på personalmöte på jobbet mellan 17-19. Skridskor, btw, är inte min grej.

Något mer intressant har inte hänt riktigt. Fick med mig en hel bunt papper hem att läsa, så ska skumläsa de lite grann och sen blir det att lyssna på en podd tills jag somnar så får denna dag vara över.

moneymoney

Känns nästan som att jag haft en ledig dag idag då min första lektion började kl 14. Vaknade av mig själv kvart över 7 imorse och har verkligen bara tagit det lugnt efter det. Runt lunch blev det lite shopping, då jag ville ha ett läppstift. Provade säkert 13 olika läppstift och läppennor innan jag hittade ett läppstift från Smashbox.
Ville även hitta ett par mörkare boyfriendjeans men hittade inga tyvärr. Men tur det eftersom kontot nästan kommer stå på minus efter idag. Har bokat resa till Romme med några klasskompisar under en dag, då jag faktiskt(!!) ska åka snowboard för första gången, ska bli intressant att se hur det kommer gå haha. Sedan ska jag även köpa tågbiljett till Summerburst ikväll.


 

Men nu är jag hos Martin och har precis lagat och ätit mat, hann aldrig äta lunch idag så var lagom hungrig. Vi ska nog inte göra något särskilt, har inget plugg som behövs göras heller så heela kvällen är fri. Ska fixa bilder på nya läppstiftet när jag kommer hem sen också, har inte riktigt möjlighet att göra det nu.

 

 

v8

Har under lovet varit i Lofsdalen med min familj och Martin, vilket var precis vad jag behövde. Dock kanske inte vad kroppen behövde, då jag har blåmärken överallt. Men det är bara otroligt skönt att ibland få spendera extra mycket tid med de man känner sig hemma med. Skulle kunna åka iväg en vecka till! Hade dock velat testa att åka snowboard, aldrig gjort det förut. Eftersom det verkar vara en sån himla stor skillnad från skidor och skulle ta hela veckan att lära in, men nån gång så, nån gång ska jag pröva.

Vi kollar även på om det går att åka en weekend under påsklovet också, dock är det väldigt svårt att hitta i sista minuten såhär. Stugorna kostar en förmögenhet och det finns oftast en gräns på att alla boende ska vara 18. Vi får se hur det blir med det, vet inte ens riktigt var vi vill åka.

inspo söndag

En söndag som har innehållit en väldans massa fix med denna blogg, trots att for.me är en relativt enkel bloggplats när det gäller design och alla typer av inställningar. Till skillnad från blogg.se då man måste koda för att fixa det man vill. 
Som jag skrev i inlägget under (första inlägget) så har jag varit överdrivet inspirerad, brukar vanligtvis hända på söndagar av någon konstig anledning. Botar nog ångesten över att skolan börjar igen imorgon. Jag har velat skriva, pyssla, måla och bara vara allmänt kreativ, kan bero på vädret men är bara såå lycklig idag. Har även varit väldigt seg, både på grund av förkylning och att jag satt i en bil i 6 timmar på väg hem från fjällen igår. Men iallafall, resten av kvällen ska nog tillbringas med en påse godis och några avsnitt av oth innan läggdags. Kvällen hade ju blivit komplett om jag fick somna bredvid pojken min, känns rätt tomt utan honom efter att ha spenderat varje minut under en hel vecka tillsammans. Men får stå ut, denna vecka har så mycket i schemat så det blir snart helg igen!

new

Imorse var en sån morgon då jag vaknade och bara var extra glad och inspirerad, vilket jag inte varit på ett bra tag. Så rastlös som jag var la jag mig i sängen och började designa min gamla blogg, utan någon avsikt om att börja skriva igen. Sedan när jag satt där så kände jag verkligen the urge att börja blogga igen, för hundrade gången. Så jag startar på nytt, på for.me istället! Det kan vara så att de gamla inläggen jag hade på blogg.se kanske kommer in på nya bloggen, får se hur det blir med det.

Upp